Bokmässan 2014

 
Årets bokmässa är avslutad och jagbhar haft så himla roligt. Böcker, berättelser, historier i alla dess former fascinerar mig något enormt och i år hade jagglädjen att gå med en vän som uppskattar böcker nästan lika mycket som jag. Att vara omgiven av så mycketberättarlust i all världens genrer är verkligen speciellt.  Under vårt besök hann vi med att lyssna på en intervju med Sandra Beijer och ytterligare en med Christina Ohlsson. Christina är en av mina favoritförfattare så jag passade även på att få hennes barnbok Glasbarnen signerad. Vi hörde också Elaine Eksvärd berätta om sin bok om vardagsmakt och fastnade då tydligen också på bild hos Brita Zackari. 
 
Förutom allt det så frossade vi såklart i titlar. Det var verkligenspännande att vara därmed någon som läser så annorlunda genrer mot det jag själv vanligtvis sysselsätter mig med. Listan över mina önskeböcker har blivit kilometerlång. 
 
Kan inte låta bli att längta till nästa års mässa redan nu. Fantasiboosten jag fick i helgen gav mersmak och jag skall nu göra det enda jag kan för att förlänga effekten. Krypa ihop under en filt och resa till de där andra världarna som finns i mina nya titlar. Oh joy! 
 
 
 
 

Tjugo år efter Estonia.

Nyhetssajternas artiklar om tjugoårsdagen efter Estonias förlisning får mig att gråta. Det är så oerhört sorgligt. Att det kunde hända. Att det gick så ofattbart fort. Och att så få av alla de som fanns ombord klarade sig. 
 
Under hela min uppväxt levde jag med den hemliga rädslan att min pappa inte skulle komma hem från sjön. Den rädslan måste väl alla döttrar till sjökaptener ha känt? Men det blev inte jag som förlorade min pappa till havet. Istället blev det våra grannar som blev faderslösa. Jag tänker på antalet dagar, veckor och år pappa tillbringat till havs kontra grannen som bara var på väg hem från en tjänsteresa. Orättvisan i det. 
 
Jag var elva år när Estonia sjönk. Det jag minns tydligast är att telefonen ringde hemma alldeles för tidigt för att kunna vara ett samtal om vad som helst. Det var en av pappas kollegor som berättade vad som hade hänt. Var inte vädret förresten uruselt även på västkusten den där dagen? Någon dag efter berättade min bästa kompis att vår nya lagkamrat inte skulle komma till träningen nästa dag för att hennes pappa hade varit med på Estonia och troligen inte hade klarat sig. Det hade han inte heller.
 
Förutom att jag idag är tjugo år äldre arbetar jag också i sjöfartsbranschen. Det är nog ingen i hela Sverige som har glömt Estonia men de senaste dagarna är för mig första gången jag som vuxen och yrkesutbildad verkligen har läst om händelseförloppet och det gör mig stum och tårögd. Gör mig ännu mer övertygad att jag borde bli doktorand och forska på maritim säkerhet för att minska risken för att något liknande händer igen. Det FÅR inte hända igen. Riskerna finns alltid kvar men det måste gå att minimera dem till obefintlighet.
 
Idag finns mina tankar hos offren och deras anhöriga. Det finns inga ord så istället blundar jag och skickar ut all min kärlek.

Tjugo år efter Estonia.

Nyhetssajternas artiklar om tjugoårsdagen efter Estonias förlisning får mig att gråta. Det är så oerhört sorgligt. Att det kunde hända. Att det gick så ofattbart fort. Och att så få av alla de som fanns ombord klarade sig. 
 
Under hela min uppväxt levde jag med den hemliga rädslan att min pappa inte skulle komma hem från sjön. Den rädslan måste väl alla döttrar till sjökaptener ha känt? Men det blev inte jag som förlorade min pappa till havet. Istället blev det våra grannar som blev faderslösa. Jag tänker på antalet dagar, veckor och år pappa tillbringat till havs kontra grannen som bara var på väg hem från en tjänsteresa. Orättvisan i det. 
 
Jag var elva år när Estonia sjönk. Det jag minns tydligast är att telefonen ringde hemma alldeles för tidigt för att kunna vara ett samtal om vad som helst. Det var en av pappas kollegor som berättade vad som hade hänt. Var inte vädret förresten uruselt även på västkusten den där dagen? Någon dag efter berättade min bästa kompis att vår nya lagkamrat inte skulle komma till träningen nästa dag för att hennes pappa hade varit med på Estonia och troligen inte hade klarat sig. Det hade han inte heller.
 
Förutom att jag idag är tjugo år äldre arbetar jag också i sjöfartsbranschen. Det är nog ingen i hela Sverige som har glömt Estonia men de senaste dagarna är för mig första gången jag som vuxen och yrkesutbildad verkligen har läst om händelseförloppet och det gör mig stum och tårögd. Gör mig ännu mer övertygad att jag borde bli doktorand och forska på maritim säkerhet för att minska risken för att något liknande händer igen. Det FÅR inte hända igen. Riskerna finns alltid kvar men det måste gå att minimera dem till obefintlighet.
 
Idag finns mina tankar hos offren och deras anhöriga. Det finns inga ord så istället blundar jag och skickar ut all min kärlek.

Måndag 23 juli - Mystiken i en annan värld

 

Jag är en bokmal. När jag berättar det för andra människor brukar jag ibland få svaret ¨jag med¨. Men aldrig har jag stött på någon som slukar böcker på samma sätt som jag gör. Vem skulle ibland välja bort umgänge med vännerna, utflykter eller andra upplevelser till förmån för att få stanna hemma och läsa en bok en ledig dag? Jag gör det. Och har gjort det ända sedan jag var riktigt liten. Kusinerna försökte släpa mig till badstranden på Fiskebäckskil och till slut fick jag oftast ge med mig. Men jag längtade efter stunden då jag skulle få fortsätta läsa. För det som skedde i den där andra världen var ju så himla spännande. Där fanns ingenting som inte var möjligt. Och det gör det fortfarande inte. Det är kanske därför läsandet ger mig så mycket. 

 

Idag är jag långt ifrån den lilla flickan som var så himla tråkig och alltid satt med näsan i en bok. Men att få uppleva nya världar genom böckerna ger mig en avslappnad känsla och triggar min fantasi på ett sätt som inget annat gör. 

 

Efter mina åtta timmar framför arbetsdatorn idag åkte jag hem. Powerwalk och matlagning var snabbt avklarat och sedan kunde jag äntligen ge mig i kast med min nuvarande bok ¨Himmel över London¨ av Håkan Nesser. Han har ett starkt språk. Jag är inte den som lägger märke till om en författare har ett medelmåttigt språk i sin text. Men jag lägger märke till om det är exceptionellt dåligt eller riktigt bra. Och detta är riktigt bra. Knappt hundra sidor in har själva storyn inte riktigt tagit form ännu men boken är medryckande. 

 

Det börjar mörkna utanför. Maken håller på med sin passion, fotografering, och katten sover. Och jag? Jag skall gå in i en ny värld och stanna där tills ögonen faller ihop för idag. 

 

Translation: In my life I have met a lot of people who have enjoyed reading. But I have never met anyone who has been as much of a bookworm like me. Entering a new world through a book really makes me happy. At the moment I am reading a book by the swedish author Håkan Nesser and it is already proving to be a capturing story written in a strong language. 


Söndag 22 juli - Balkonggrönsaker, brödbak och grus under mina fötter.

 

Sakta försöker jag hitta tillbaka till ett mindre stressigt liv. Men det är svårt. Jag har helt enkelt fastnat i duktighetsfällan, i prestationsfällan. Duktiga människor, de som verkligen kämpar går det alltid bra för. Ett budskap som jag matats med från flera håll i flera år. Och visst är ambition och målmedvetenhet en stor hjälp på vägen men tyvärr så är livet inte så rättvist att de som kämpar hårdast går längst. Livet är nämligen inte rättvist utan orättvist. Ibland bränner duktiga människor ut sig och rasar ihop och undrar vad som gick fel. Och det som gick fel var absolut inte att de inte var tillräckligt duktiga. 

 

Jag är inte an av dem som rasat ihop. Men jag är en av dem som har gjort ett ganska bra försök att ta kål på mig själv genom att vara bäst, starkast och åstadkomma mest. Tills nu. Nu har jag dragit i bromsen. Vad är egentligen viktigt för mig? En jättehög position där jag kan beundras av andra? Eller ett jobb som känns bra för mig där jag tjänar hyfsat men inte megamycket och kan syssla med annat som jag älskar vid sidan om?

Vad betyder egentligen ordet framgång? Och vad är framgång för mig? Om framgång betyder att jag ständigt måste känna ett tryck över bröstet för att jag inte åstadkommit tillräckligt idag eller få dålig samvete för att jag läser en bok eller nöjestidning istället för att försöka lyfta mig själv varför är det då något att sträva efter?

 

Helgen har tillbringats med att försöka njuta av att vara spontan. Det har gått sådär. Men för några små ögonblick fungerade det faktiskt. Balkongplantorna har fått lite kärlek i form av ny jord och börjar nu ta sig rejält. Med fina sommarprogram i öronen har jag promenerat varv efter varv i skogen. Och till frukost igår testade jag ett nytt brödrecept.

Alla OS skriverier och ett långt mail från Y gjorde mig alldeles fullständigt Londonsjuk så efter att ha kikat på minnesprogrammen från Utöya en stund i morse har jag fullständigt frossat i brittiska serier på playkanalerna. Och förutom sorgen i minnesprogrammen efter det dåd som fortfarande är obegripligt har det varit en ganska bra helg.

 

Snart blir det chiliskörd här hemma.

 

Än så länge en enorm planta men nu börjar även världens minsta tomat dyka upp. 

Detta superbra grundrecept skall jag nog kunna ge min egen touch nästa gång. 

 

Solen beslutade sig för att komma på besök och förgyllde mina promenader. 

 

Och promenadvägen visade sig nu vara kantad med vildhallon.

 

 Translation: The last few years I have felt stressed out all day every day but that is going to change now. This weekend was spent chillin' out. An email from a dear friend in London made me miss the place more than I have in a long time so most of the day I have been watching british series on web-tv. But I also had time for some balcony gardening, some baking and go for long walks in the woods. Just what I needed.


Lördag 21 juli - Hej.

 

Detta är alltså min dagbok. För minnen och för att känna mig närmare vänner som är utspridda över hela världen. 

 

Nu när dagboken påbörjas finns min hemvist i Göteborg. Men hemma är så många fler platser för mig.

 

Mitt första hem var Tjörn. Och mormors föräldrahem, min fristad och mitt paradis, på Fiskebäckskil. När jag var nitton var paradiset sedan länge sålt och med studentmössan på huvudet hade jag två val; att bo kvar på Tjörn där jag aldrig trivts och arbeta i kassan i en livsmedelsbutik där jag aldrig trivts eller att göra något drastiskt. Jag valde att göra något drastiskt. Med en så här i efterhand sett vansinnigt dåligt packad ryggsäck åkte jag iväg. Först till Australien. Sedan till Asien. Efter ett antal månader hamnade jag till slut i London där jag planerade att jobba som bartender i ett par månader. Men undantag för en avstickare till Sydamerika blev jag kvar i tre år. Och på så vis blev London ytterligare ett av mina hem.

 

 

Men så en morgon vaknade jag efter ett nattskift och insåg att en bartender i London måste jobba jämt, jämt, jämt för att ha en chans att kunna betala hyran för sitt pyttelilla rum i en delad lägenhet. För ett tag var det ett underbart liv. Efter några år började jag längta efter något mer stabilt. Det var återigen dags att göra något drastiskt och den här gången innebar det att skaffa mig en utbildning. Men eftersom reslusten fanns kvar hoppade jag på en folkhögskolekurs hemma på Tjörn som innehöll studier i spanska och praktik i Sydamerika efter en termin med förberedande studier hemma i Sverige.

 

 

Det var en mörk oktoberkväll ett par månader in på kursen som jag skulle ta ett glas vin med en gammal vän. Kollektivtrafiken på och omkring öarna har inte särskilt täta turer så min vän ordnade så att jag skulle få skjuts hem av en av hennes vänner. Chauffören var inte bara trevlig och hade de finaste ögon jag någonsin sett utan skulle dessutom gå runt bilen och öppna dörren åt mig i bästa gentlemannamanér. Bilen stod då i en brant backe och handbromsen var kass. Killen var ungefär halvvägs runt när den började rulla. När förvåningen lagt sig lyckades jag få stopp på åbäket själv. Klev ut och gav den vettskrämda killen en kyss. Två månader senare flyttade vi ihop. Nu är han min man.

 

Tillsammans med honom och katten Tiger fick jag inte bara ett utan två nya hem. Ett i Göteborg där bor och arbetar idag. Ett annat på Smögen där vi tillbringar så mycket ledig tid vi bara kan. Med så många spridda hem får man också väldigt utspridda vänner. Oavsett vart man är så saknar man någon.Denna dagbok är främst för mina egna minnens skull men också ett sätt för mig att ge vännerna en chans att följa mig.

 

/K

 

Translation: After having travelled around the world for years there are now several places that I call home. At the moment my homeaddress is Gothenburg, Sweden.This diary exists mainly for my own memories but also to give my dear friends who are scattered all over Sweden and over continents a chance to see what I am up to in my daily life. 


Välkommen till min nya blogg!


Om

Min profilbild

RSS 2.0