teawithmilk

Jag är en bokmal. När jag berättar det för andra människor brukar jag ibland få svaret ¨jag med¨. Men aldrig har jag stött på någon som slukar böcker på samma sätt som jag gör. Vem skulle ibland välja bort umgänge med vännerna, utflykter eller andra upplevelser till förmån för att få stanna hemma och läsa en bok en ledig dag? Jag gör det. Och har gjort det ända sedan jag var riktigt liten. Kusinerna försökte släpa mig till badstranden på Fiskebäckskil och till slut fick jag oftast ge med mig. Men jag längtade efter stunden då jag skulle få fortsätta läsa. För det som skedde i den där andra världen var ju så himla spännande. Där fanns ingenting som inte var möjligt. Och det gör det fortfarande inte. Det är kanske därför läsandet ger mig så mycket. 

Idag är jag långt ifrån den lilla flickan som var så himla tråkig och alltid satt med näsan i en bok. Men att få uppleva nya världar genom böckerna ger mig en avslappnad känsla och triggar min fantasi på ett sätt som inget annat gör. 

Efter mina åtta timmar framför arbetsdatorn idag åkte jag hem. Powerwalk och matlagning var snabbt avklarat och sedan kunde jag äntligen ge mig i kast med min nuvarande bok ¨Himmel över London¨ av Håkan Nesser. Han har ett starkt språk. Jag är inte den som lägger märke till om en författare har ett medelmåttigt språk i sin text. Men jag lägger märke till om det är exceptionellt dåligt eller riktigt bra. Och detta är riktigt bra. Knappt hundra sidor in har själva storyn inte riktigt tagit form ännu men boken är medryckande. 

Det börjar mörkna utanför. Maken håller på med sin passion, fotografering, och katten sover. Och jag? Jag skall gå in i en ny värld och stanna där tills ögonen faller ihop för idag. 

Translation: In my life I have met a lot of people who have enjoyed reading. But I have never met anyone who has been as much of a bookworm like me. Entering a new world through a book really makes me happy. At the moment I am reading a book by the swedish author Håkan Nesser and it is already proving to be a capturing story written in a strong language. 

Sakta försöker jag hitta tillbaka till ett mindre stressigt liv. Men det är svårt. Jag har helt enkelt fastnat i duktighetsfällan, i prestationsfällan. Duktiga människor, de som verkligen kämpar går det alltid bra för. Ett budskap som jag matats med från flera håll i flera år. Och visst är ambition och målmedvetenhet en stor hjälp på vägen men tyvärr så är livet inte så rättvist att de som kämpar hårdast går längst. Livet är nämligen inte rättvist utan orättvist. Ibland bränner duktiga människor ut sig och rasar ihop och undrar vad som gick fel. Och det som gick fel var absolut inte att de inte var tillräckligt duktiga. 

Jag är inte an av dem som rasat ihop. Men jag är en av dem som har gjort ett ganska bra försök att ta kål på mig själv genom att vara bäst, starkast och åstadkomma mest. Tills nu. Nu har jag dragit i bromsen. Vad är egentligen viktigt för mig? En jättehög position där jag kan beundras av andra? Eller ett jobb som känns bra för mig där jag tjänar hyfsat men inte megamycket och kan syssla med annat som jag älskar vid sidan om?

Vad betyder egentligen ordet framgång? Och vad är framgång för mig? Om framgång betyder att jag ständigt måste känna ett tryck över bröstet för att jag inte åstadkommit tillräckligt idag eller få dålig samvete för att jag läser en bok eller nöjestidning istället för att försöka lyfta mig själv varför är det då något att sträva efter?

Helgen har tillbringats med att försöka njuta av att vara spontan. Det har gått sådär. Men för några små ögonblick fungerade det faktiskt. Balkongplantorna har fått lite kärlek i form av ny jord och börjar nu ta sig rejält. Med fina sommarprogram i öronen har jag promenerat varv efter varv i skogen. Och till frukost igår testade jag ett nytt brödrecept.

Alla OS skriverier och ett långt mail från Y gjorde mig alldeles fullständigt Londonsjuk så efter att ha kikat på minnesprogrammen från Utöya en stund i morse har jag fullständigt frossat i brittiska serier på playkanalerna. Och förutom sorgen i minnesprogrammen efter det dåd som fortfarande är obegripligt har det varit en ganska bra helg.

 Translation: The last few years I have felt stressed out all day every day but that is going to change now. This weekend was spent chillin' out. An email from a dear friend in London made me miss the place more than I have in a long time so most of the day I have been watching british series on web-tv. But I also had time for some balcony gardening, some baking and go for long walks in the woods. Just what I needed.

Detta är alltså min dagbok. För minnen och för att känna mig närmare vänner som är utspridda över hela världen. 

Nu när dagboken påbörjas finns min hemvist i Göteborg. Men hemma är så många fler platser för mig.

Mitt första hem var Tjörn. Och mormors föräldrahem, min fristad och mitt paradis, på Fiskebäckskil. När jag var nitton var paradiset sedan länge sålt och med studentmössan på huvudet hade jag två val; att bo kvar på Tjörn där jag aldrig trivts och arbeta i kassan i en livsmedelsbutik där jag aldrig trivts eller att göra något drastiskt. Jag valde att göra något drastiskt. Med en så här i efterhand sett vansinnigt dåligt packad ryggsäck åkte jag iväg. Först till Australien. Sedan till Asien. Efter ett antal månader hamnade jag till slut i London där jag planerade att jobba som bartender i ett par månader. Men undantag för en avstickare till Sydamerika blev jag kvar i tre år. Och på så vis blev London ytterligare ett av mina hem.

Men så en morgon vaknade jag efter ett nattskift och insåg att en bartender i London måste jobba jämt, jämt, jämt för att ha en chans att kunna betala hyran för sitt pyttelilla rum i en delad lägenhet. För ett tag var det ett underbart liv. Efter några år började jag längta efter något mer stabilt. Det var återigen dags att göra något drastiskt och den här gången innebar det att skaffa mig en utbildning. Men eftersom reslusten fanns kvar hoppade jag på en folkhögskolekurs hemma på Tjörn som innehöll studier i spanska och praktik i Sydamerika efter en termin med förberedande studier hemma i Sverige.

Det var en mörk oktoberkväll ett par månader in på kursen som jag skulle ta ett glas vin med en gammal vän. Kollektivtrafiken på och omkring öarna har inte särskilt täta turer så min vän ordnade så att jag skulle få skjuts hem av en av hennes vänner. Chauffören var inte bara trevlig och hade de finaste ögon jag någonsin sett utan skulle dessutom gå runt bilen och öppna dörren åt mig i bästa gentlemannamanér. Bilen stod då i en brant backe och handbromsen var kass. Killen var ungefär halvvägs runt när den började rulla. När förvåningen lagt sig lyckades jag få stopp på åbäket själv. Klev ut och gav den vettskrämda killen en kyss. Två månader senare flyttade vi ihop. Nu är han min man.

Tillsammans med honom och katten Tiger fick jag inte bara ett utan två nya hem. Ett i Göteborg där bor och arbetar idag. Ett annat på Smögen där vi tillbringar så mycket ledig tid vi bara kan. Med så många spridda hem får man också väldigt utspridda vänner. Oavsett vart man är så saknar man någon.Denna dagbok är främst för mina egna minnens skull men också ett sätt för mig att ge vännerna en chans att följa mig.

/K

Translation: After having travelled around the world for years there are now several places that I call home. At the moment my homeaddress is Gothenburg, Sweden.This diary exists mainly for my own memories but also to give my dear friends who are scattered all over Sweden and over continents a chance to see what I am up to in my daily life.