teawithmilk

Nyhetssajternas artiklar om tjugoårsdagen efter Estonias förlisning får mig att gråta. Det är så oerhört sorgligt. Att det kunde hända. Att det gick så ofattbart fort. Och att så få av alla de som fanns ombord klarade sig. 

 

Under hela min uppväxt levde jag med den hemliga rädslan att min pappa inte skulle komma hem från sjön. Den rädslan måste väl alla döttrar till sjökaptener ha känt? Men det blev inte jag som förlorade min pappa till havet. Istället blev det våra grannar som blev faderslösa. Jag tänker på antalet dagar, veckor och år pappa tillbringat till havs kontra grannen som bara var på väg hem från en tjänsteresa. Orättvisan i det. 

 

Jag var elva år när Estonia sjönk. Det jag minns tydligast är att telefonen ringde hemma alldeles för tidigt för att kunna vara ett samtal om vad som helst. Det var en av pappas kollegor som berättade vad som hade hänt. Var inte vädret förresten uruselt även på västkusten den där dagen? Någon dag efter berättade min bästa kompis att vår nya lagkamrat inte skulle komma till träningen nästa dag för att hennes pappa hade varit med på Estonia och troligen inte hade klarat sig. Det hade han inte heller.

 

Förutom att jag idag är tjugo år äldre arbetar jag också i sjöfartsbranschen. Det är nog ingen i hela Sverige som har glömt Estonia men de senaste dagarna är för mig första gången jag som vuxen och yrkesutbildad verkligen har läst om händelseförloppet och det gör mig stum och tårögd. Gör mig ännu mer övertygad att jag borde bli doktorand och forska på maritim säkerhet för att minska risken för att något liknande händer igen. Det FÅR inte hända igen. Riskerna finns alltid kvar men det måste gå att minimera dem till obefintlighet.

 

Idag finns mina tankar hos offren och deras anhöriga. Det finns inga ord så istället blundar jag och skickar ut all min kärlek.